Man är liksom olika människor genom livet, hur läskigt?? "Åh du var såhär när du va barn" what? Hur kan jag känna that’s me men ändå inte me när jag kollar på en video från när jag är liten. Det känns som att jag känner det mycket mer än andra när jag ser gamla videos. Jag tänker inte bara typ naw gullig o sen fortsätter med min dag. Utan jag känner igen mig själv såå mycket o fattar exakt hur den lilla personen tänker o känner, för jag har ju varit den, samtidigt som jag tar avstånd idag och är helt med på att jag inte är den människan. Inte nu. Men jag är ju alltid. Det är jätteklyddigt. Jag är inte rakt på sak, för jag är så förstående så jag ska se 100 perspektiv. Därför har jag också svårt att förklara mina tankar, och att prata irl med folk. Det blir jobbigt, för jag tar in så mycket inteyck från toner till kroppsspråk, allt omedvetet men jag könner alltid av efter om någon vill vara med mig ens, om de gillar mig eller inte, om de tyckte att jag sa något roligt eller om de inte är intresserade av vad jag sa, åhh och nu är det som att jag är one of a kind men det är inte det jag menar!!! (Har 1000 tankar i huvudet o kan ej förmedla så d är jäävligt osammanhängande men :))))) d är kväll så såhär är d i huvudet då, spinning jenny förfan) 

Det är bara så konstigt. Med att man ändras. O glömmer såå mycket. Allting är både ja och nej o det är lide frustrerande haha. 

Ska sova nu men detta är lite vad som snurrar i mitt huve atm, lite så hur ska man vaaaa???? 👻 all love 🤲🏻